Jag får väl göra en bästaelva också även om det tar emot. Man inser vilka spelare man fått uppleva, hur bra det en gång var och aldrig kommer att bli igen.
Here it goes, dom elva mest fröjdfulla spelare jag fått skåda i en Arsenaltröja.
Målvakt: David Seaman
Ibland flaxade han, ibland kastade han in bollfan i eget mål men oftast svarade han för superräddningar och styrde upp sin fantastiska backlinje.
Högerback: Lee Dixon
-Vad spelar det för roll om vi slår United hemma men sen förlorar borta mot Charlton? Sa den gode Lee en gång i tiden efter just en seger mot United. Det är lite den inställningen moderna Arsenal har saknat.
Mittback: Tony Adams
Oh, Tony. Världens bästa mittback i Arsenal. Kaptenernas kapten. Ett bestående minne är hur han fick en cykelspark rätt över käften varpå han snöt sig och lirade vidare. Det allra finaste minnet är dock i sista matchen -98 när Adams kommer älgandes och får en djupledspass från ingen annan än Steve Bould som han smeker in förbi keepern.
Mittback: Martin Keown
En stor personlig favorit. Här kan vi snacka om inställning och gråta en smula över vad vi har idag. Keown the hero. Ansiktsvrålet på Ruud är en klassiker.
Vänsterback: Nigel Winterburn
Arséne Wenger fick ta över Grahams superbacklinje men han lyckades även utveckla den. Det var inte bara Bould och Adams som gav sig ut på offensiva räder. Winterburn gjorde det också. Ett mål på Stamford Bridge ätsar sig särskilt kvar i minnet.
Högerytter: Freddie Ljungberg
Tänk, jag såg Ljungbergs sista allsvenska match när HBK slog IFK Norrköping på Parken med 6-4 (!!) Freddie låg bakom allt och ett par dagar senare var han klar för Arsenal där han i sin första match och fasen vet om det inte var i sin första bolltouch smekte in 3-0 förbi Peter Schmeichel mot United på Highbury.
Central mittfältare: Patrick Vieira
Tog över bindeln från Tony och han gjorde det med den äran. Vieira ville lämna England redan efter ett par veckor då han tyckte domarna var alldeles för hårda. Jag tror han hade två utvisningar på bara ett par matcher. Men han stannade och det är vi oerhört glada för. En legend.
Central mittfältare: Ray Parlour
Parlour är en annan personlig favorit. En krigare som också hade ett fantastiskt skott.
Vänsterytter: Robert Pires
Hans första säsong var riktigt medioker, jag skällde mycket framför tvn men jäklar i min lilla låda så bra han blev när han hade anpassat sig. Han var inte den mest tekniska eller snabbaste spelaren men hans förmåga att läsa spelet och vara på rätt plats var gudabenådad.
Anfallare: Dennis Bergkamp
Ett geni helt enkelt. Ge Dennis bollen och spring så får du den. Tänk då när det kom fyra-fem spelare löpandes, hur försvarar man mot det? Svar: Det gör man inte.
Anfallare: Thierry Henry
Gud helt enkelt. Kommentarer överflödiga.
Bänk: Jens Lehmann, Sol Campbell, Cesc Fabregas, Marc Overmars, Anders Limpar,
Ian Wright, Alan Smith
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar