När Silly Season var jobbigt på riktigt

När allt och alla är på väg att lämna Arsenal tycker jag vi lika gärna kan passa på att vara deprimerade på riktigt. Vad spelar det för roll om Fabregas lämnar? Nasri? Det fanns en tid för några år sedan då världen på ett ögonblick blev en sämre plats och jag en mer deprimerad människa.

Filmkväll

Ikväll blir det nostalgi på hög nivå för när jag kom hem från jobbet gick jag med bestämda steg och hämtade ut ett stort paket från London som innehöll bl.a dessa två fantastiska filmer. Det blir att sätta sig med sin nya kaffekopp och bara njuta.

Sen kan vi ju återvända till verkligheten nån annan dag.

Nostalgi: Den bästa elvan

Jag får väl göra en bästaelva också även om det tar emot. Man inser vilka spelare man fått uppleva, hur bra det en gång var och aldrig kommer att bli igen.

Here it goes, dom elva mest fröjdfulla spelare jag fått skåda i en Arsenaltröja.

Målvakt: David Seaman
Ibland flaxade han, ibland kastade han in bollfan i eget mål men oftast svarade han för superräddningar och styrde upp sin fantastiska backlinje.

Högerback: Lee Dixon
-Vad spelar det för roll om vi slår United hemma men sen förlorar borta mot Charlton? Sa den gode Lee en gång i tiden efter just en seger mot United. Det är lite den inställningen moderna Arsenal har saknat.

Mittback: Tony Adams
Oh, Tony. Världens bästa mittback i Arsenal. Kaptenernas kapten. Ett bestående minne är hur han fick en cykelspark rätt över käften varpå han snöt sig och lirade vidare. Det allra finaste minnet är dock i sista matchen -98 när Adams kommer älgandes och får en djupledspass från ingen annan än Steve Bould som han smeker in förbi keepern.

Mittback: Martin Keown
En stor personlig favorit. Här kan vi snacka om inställning och gråta en smula över vad vi har idag. Keown the hero. Ansiktsvrålet på Ruud är en klassiker.

Vänsterback: Nigel Winterburn
Arséne Wenger fick ta över Grahams superbacklinje men han lyckades även utveckla den. Det var inte bara Bould och Adams som gav sig ut på offensiva räder. Winterburn gjorde det också. Ett mål på Stamford Bridge ätsar sig särskilt kvar i minnet.

Högerytter: Freddie Ljungberg
Tänk, jag såg Ljungbergs sista allsvenska match när HBK slog IFK Norrköping på Parken med 6-4 (!!) Freddie låg bakom allt och ett par dagar senare var han klar för Arsenal där han i sin första match och fasen vet om det inte var i sin första bolltouch smekte in 3-0 förbi Peter Schmeichel mot United på Highbury.

Central mittfältare: Patrick Vieira
Tog över bindeln från Tony och han gjorde det med den äran. Vieira ville lämna England redan efter ett par veckor då han tyckte domarna var alldeles för hårda. Jag tror han hade två utvisningar på bara ett par matcher. Men han stannade och det är vi oerhört glada för. En legend.

Central mittfältare: Ray Parlour
Parlour är en annan personlig favorit. En krigare som också hade ett fantastiskt skott.

Vänsterytter: Robert Pires
Hans första säsong var riktigt medioker, jag skällde mycket framför tvn men jäklar i min lilla låda så bra han blev när han hade anpassat sig. Han var inte den mest tekniska eller snabbaste spelaren men hans förmåga att läsa spelet och vara på rätt plats var gudabenådad.

Anfallare: Dennis Bergkamp
Ett geni helt enkelt. Ge Dennis bollen och spring så får du den. Tänk då när det kom fyra-fem spelare löpandes, hur försvarar man mot det? Svar: Det gör man inte.

Anfallare: Thierry Henry
Gud helt enkelt. Kommentarer överflödiga.

Bänk: Jens Lehmann, Sol Campbell, Cesc Fabregas, Marc Overmars, Anders Limpar,
Ian Wright, Alan Smith

Nostalgi: Den sämsta elvan (1991-2011)

Jag har följt Arsenal FC sedan Limpans glansdagar och nog har man sett många stolpskott komma och gå. Jag tänkte bjuda på en startelva med dom elva största klåpare jag varit tvungen att skåda i den vackra rödvita tröjan.

Huvudkriteriet här är att spelaren har orsakat ett ångestladdat stön när man sett hans namn i startelvan.

Nu kör vi!

Målvakt: Manuel "The Clown" Almunia
Min första bekantskap med Almunia var att han kastade in fyra bollar i eget mål hemma mot Manure 2005. Sedan dess har han agerat såväl clown som jubelåsna vid alldeles för många gånger. Spanjoren är även oberäknelig till tusen. Ibland är han stabil i fyra matcher för att i den femte rusa ut till hörnflaggan i tron att han är på nån tjurfäktning i Pamplona eller så får han bara för sig att springa ut och oprovocerat knuffa på sina backar.

Om jag är trött på honom? För längesen.

Högerback: Oleg Luzhny
Okej, Oleg är kanske den vassaste i den här elvan. Man kan säga lite som Olof Mellberg en gång försökte säga. Han är inte extremt usel och dålig men han är usel och dålig..

Mittback: Igor Stepanovs
Hehe, jisses. Är man en större klåpare än Silvestre och Squillaci har man en gjuten startplats. Han vet nog ännu inte vem han var eller vad han gjorde på Old Trafford 1999.

Mittback: Mikaël Silvestre
Japp, den andra platsen tas av sopsilvestre. Varför i heliga birgitta värvades han? Det måste fortfarande, även spelaren själv klura på. Hans stötbrytning på Messi är legendarisk.

Vänsterback: Nelson Vivas
Alltså, vad var det här och vad gjorde han i Arsenal? Jag förstår fortfarande nada.

Central mittfältare: Denilson
Herregud, så många matcher han har gjort. Alldeles för många. Han är en klåpare på alla sätt. Han är en mästare i bolldrällning, han vinner inte en närkamp och när han går bort sig joggar han hem.

Central mittfältare: Gilles Grimandi
Helt lysande om man jämför med Denilson men det här var på den tiden då Arsenals innermittfält huserades av Vieira & Parlour. När man såg Grimandi i startelvan fick man ångestattacker.

Central mittfältare: Abou Diaby
Han må ha potential men den har man sett ungefär en gång per säsong. I övrigt - när han inte är skadad - så är han klumpig och omständig. Vavavavoom? No vavavavoom!

Anfallare: Francis Jeffers
Extremt dyr värvning som floppade duktigt och som sedermera avskräckte monsieur till att värva dyrt och brittiskt, det är i alla fall min konspirationsteori.

Anfallare: Júlio Baptista
Han dansade en vår. Eller vad han nu gjorde, spelade fotboll kan man väl inte beskylla honom för att han gjorde även om dom där fyra målen i en och samma match mot Liverpool var fint men det räcker inte för att rädda honom från den här startelvan.

Anfallare: Jeremiere Aliadiere
Han hade lite teknik och lite snabbhet. Sen har vi det här med avsluten. Herregud.

Sådärja. Måhända kommer det även en elva med dom elva mest fantastiska spelarna man fått beskåda.